Väl hemma slår det mig hur lite som krävs för att man ska känna sig betydelsefull. Lille Sultán blir överlycklig när jag fyller på hans halvfulla matskål och ger honom två kattkarameller. Han sitter nu och bitpussar mig i näsan och jamar med sitt allra mest enerverande jam. En klagosång. "Lämna mig inte ensam igen". Han är himla fin.
Nu ska jag dricka en stark kopp kaffe och sedan ska jag avnjuta ett glas glögg.
Jag är verkligen thirty something.
Idag har jag också upptäckt en underbar låt med hemskt fin text.
It's a mystery
The morning's here,
It seems like you're still here with me
It's a mystery
I can't see any reasons why you've chosen me
It's a mystery
Nothing but... a mystery
(Marit Bergman)
Inlägget publicerades den 16 december 2005
No comments:
Post a Comment